saknad

Det känns inget bättre, inte ett dugg lättare, snarare värre.
 Saknar dej Rune så jag blir tokig snart, varför i hela fridens dagar skulle du tas ifrån oss?

Folk säger att tiden läker alla sår, det här såret kommer aldrig någonsin att gå ihop!

Folk säger att jag är stark- ja inte vet jag, men  om det här är att vara stark- hur är man då när man är svag?

Att leva med dig var som en dröm, allt klaffade ju. Vi hade samma intressen och samma inställning till livet, samma glöd!

Vad är det för meningen med livet när man ska skiljas åt så här då man äntligen har hittat rätt ? Vi borde ha blivit tillsammans långt tidigare.

Folk säger; "Du måste gå vidare", vad menar ni? Han dog typ igår, jag kan inte gå vidare, jag kan inte glömma, jag kan inte acceptera det som hänt!!!

Det känns inget bra att höra de där orden.

Jag "går vidare" varje dag, jag lever ju- eller hur?

Det är nog jobbigt det för mig, att bara ta en dag i taget, timma för timma.

I början kunde jag inte fatta att där ute- bland folk- gick världen vidare-- som om INGENTING hade hänt!

Satt i bilen och såg folk stå och chatta med varann och t.o.m skratta! Det kändes sjukt- "fattar dem inte att RUNE dött???"

SÅ kändes det då i början.

Klart att jag vet och visste att livet fortsätter, men det var min känsla iaf.

Det som inte dödar, det härdar sägs det. Kommer jag att bli järnladyn nr 2 nu då?

Hoppas inte.