2 månader eller 61 dagars helvete

Idag var det exakt två månader sen du dog, räknat till datum alltså, annars är det ju 61 dagar utan dig.. det känns som en hel evighet samtidigt som det känns som igår. Fortfarande kan jag inte fatta, kan jag inte acceptera det som hänt, kommer aldrig acceptera det- det vore det samma som att OK.a eländet. Och det är INTE ok!

Den här dagen har varit extra svår och tung   =(

Inatt kollade jag på hockeyn med brorsan, det var genomförbart men inte mer, jag kan inte njuta av det som tidigare. Fast det var skönt att ha sällskap här en stund. Sen somnade jag sent och blev väckt av telefonen, så jag fick inte sova ut. Avskyr att bli väckt, vill ju faktiskt inte vakna upp till verkligheten!!

Flera ärenden fick jag tvinga mig till; begravningsbyrån, banken, vårdcentralen, chefen.
Skulle ju hämta intyget, fast läkaren hade inte skrivit det ännu så jag fick gå in till honom. Han sjukskrev mig ett tag till, men vill att jag snart ska börja jobba halvtid (och då enbart med det fackliga)
Det känns svårt att komma igång, jag tror inte jag kan tillföra ett jota varken där eller på mitt vanliga jobb, jag är både okoncentrerad, otrevlig och snurrig!
Har ju  fullt upp med att bara försöka överleva dagen timme för timme!

Idag nästan precis på dödstidpunkten så ringde det på hans mobil! det var nån stackars människa som ringt fel; jag blev så upprörd att jag snäste av den stackarn å det grövsta! När hon sa att hon ringt fel så sa jag till min egna förskräckelse; "Gör inte om det! Det här är min mans telefon och han har dött!
Herregud, vilket angrepp!
Jag ångrade mig genast och ringde upp henne och bad om ursäkt för mitt elaka beteende, hon förstod men stackarn vad chockad hon måste ha blivit av detta bemötande.
Kan säga att detta är verkligen inte likt mig, i vanliga fall är jag ganska normalt snäll, trooor jag =)

Erika hittade ett kort på oss från förrra julen, det blev jag glad för. Hungrar efter kort och film på Rune, så är det någon som har något så skicka dem gärna till mig; regni@hotmail.se

Det här kortet togs förra julen, inte kunde man då tro att det var Runes sista jul.... Jag är tacksam att det här kortet finns i alla fall. Jag är så glad för alla kort och filmsnuttar som jag har på honom. Han gillade inte när jag fotade honom, men jag tvingade han! DET är jag glad för idag..

Ikväll har Emil och jag varit och hälsat på Laila, hon kom hem från lasarettet igår. Hon har ju en fraktur i axeln. Det var trevligt att åka till henne en stund och skingra tankarna lite i alla fall.
Hon miste sin man Leif lika chockartat för tre år sen, tror jag det var, så hon vet vad jag/vi går genom nu. Dessutom miste ju Lailas dotter Linda sin Tomas i cancer förra året, undrar vad meningen är med allt detta elände??? Hur ska man orka gå vidare? Aldrig får man då svar på frågorna, kanske då man själv dör.