nytt år

Jaha, då var det ett nytt år då, 2012.. Förra året var helt underbart fram tills den 4 november, då det blev hemskt.
Nu kan det ju inte bli värre, så jag ser fram emot en ljusning så småningom... ?

I alla fulla fall så har jag tillbringat nyårshelgen i Persberg tillsammans med mycket goda vännerna Anne, Teija och Tomas och deras härliga barn och min goding till son Emil.
Det blev en omtumlande helg för mig med mycket gråt/skratt/healing/kortspel/budskap mm

Vi skrev den där lappen som Tobben ville; en lapp till Rune, Nova (deras hund) och mummu, en lapp där vi bad dem att komma tillbaka, denna lappen sändes via raketkraft till väders.. få se om det kan hjälpa ;)
Man kan ju alltid hoppas och tron verkar allt sägs det ju.

Jag drack en grogg igår och det var väl inte direkt någon hit, när jag redan är så nere så blir det ju inte bättre av att dricka precis, tårarna skvalade. Har inte druckit något sedan detta hände, bara en halv bailys och ett glas cider en gång. Vill inte ta något, inte heller lugnande/sömntabletter--> som läkaren varit lite inne på. Jag tror det är bäst att "vara i" känslorna, hur jäkligt det än är och att försöka bearbeta dem vartefter. Men det är tufft vill jag lova! Kuratorn säger att jag är "tapper" och gör helt rätt, men jag känner mig bara svag och ynklig.

Idag hade vi riktigt kul i flera timmar då vi spelade Skitgubbe i Persberg, faktiskt kunde jag slappna av och ha kul, kändes skönt.
Jag har nu nyss gjort något som jag dragit mig för då det påminner mig så mycket om Rune. Jag aktíverade pokerklienten och spelade en poker, det var faktiskt ett steg att ta för mig. Vi spelade ofta poker, det var så mysigt att ligga på armen och spela tillsammans! Usch, jag har dragit mig för att spela igen, men nu är det gjort. Ett steg till taget. Allt som påminner mig om honom som vi har gjort, gör ont, speciellt första gången jag gör sakerna.
Igår var jag hemma till Carina en sväng, det var jobbigt att komma in dit, den enda gången jag varit där förut, var med Rune då han lagade hennes dator. Jag brukade alltid följa med honom på privatjobben, vi följdes alltid åt <3
Som jag sagt tidigare, vi kunde inte vara ifrån varann och nu måste vi =(
Men hans ande lever vidare det vet jag och jag känner honom vid min sida varje dag. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta som jag just nu är med om, i dubbel bemärkelse. Trodde verkligen inte att han skulle ramla död ner dagen efter min födelsedag och i så unga år och så chockartat! Inte kunde jag i mina värsta mardrömmar kunna ana något så fruktansvärt hemskt och så orättvist som detta!
Jag har alltid haft intresse för andevärlden och trott på livet efter detta, men jag har ju inte själv kunnat känna av någon anhörig eller så tidigare. NU känner jag av honom VARJE dag. Det har hänt så mycket att tvivlen är undanröjda.
Det är en underbar tröst mitt i det svåra.