tidsmaskinen

Det måste nog vara så att jag snart tar nobelpriset i tidsdödning! Fattar verkligen inte var dagarna tar vägen. Vaknar varje dag, sent, med samma känslor;  Usch, inte en dag till- vad ska jag göra idag? Hur ska jag få tiden att gå? Vem ska jag träffa idag? Vem ska jag ringa till? Hur få denna dag att fortgå fortast möjligt?
Allt för att döda tid och överleva- en dag till... en dag till... en dag till...en dag till...en dag till..... i oändlighet känns det som.

Beundrar mina många vänner och släktingar som står ut med mig och mitt evinnerliga ältande och alla dessa tårar och alla dessa frågor- som oftast är obesvarbara.
Hoppas att jag någon gång kan återgälda all denna godhet som fullkomligt sköljer  över mig, ni ska veta att jag är er djupt tacksamma!! <3