kontrasten är för stor

Nu sitter man alltså här igen, mitt i natten, sömnlös och allmänt hopplös =(
Ungdomarna har lagt sig och det är alldeles tyst här, inte ens katterna vill ligga hos mig. Känner mig så ensam, fy fan för detta!!

Kontrasten är så stor;  från lycka till olycka-  från närhet till tomhet, från liv till död- från kärlek till noll och ingenting....
Vårat liv tillsammans var så fulländat och fyllt av kärlek, närhet, ömhet, lycka, glädje, humor och så otroligt mycket kontakt emellan oss, både när vi var tillsammans och när vi var tvingade att vara ifrån varandra. Så fort jag åkte ut i nåt ärende eller jobbade så tog jag chansen att ringa dig och du var likadan. Det är klart att det nu är ÖDSLIGT tomt, då hela vårt liv var fyllt av varann, klart att det nu känns så tomt och fel och konstigt och JÄVLIGT brutalt sjukt fel att du inte fick vara kvar här hos oss!! Vem fan var det som skrev manus till detta???

Hela familjen älskade dig, vi hade så kul tillsammans, allt var perfekt. Hade samma intressen, samma inställning till livet och samma glöd.
Nu finns ingenting kvar, endast minnena och det gör bara ONT nu att tänka tillbaka, fast jag är ju innerligt stolt, tacksam och lycklig över att vi valde varandra och levde varje minut intensivt och MED varandra <3

Vi prioriterade alltid varann och vi gjorde allt för varandra, det är få förunnat att få uppleva en sån kärlek.
Men det gör ju det hela extra smärtsamt nu när vi inte får vara tillsammans, när det är det enda vi vill.
Jag sa många gånger; "Så här lycklig får man inte vara, det kommer väl att hända nåt snart"

                                                              TYVÄRR fick jag rätt!