Tomheten

Vaknade upp i morse hemma hos Teija och Tomas. Anne och jag sov ju över där inatt.
Varje dag är det så jobbigt att vakna upp till verkligheten... Så tungt att ha en hel dag framför sig igen som man måste försöka fylla, med vad?
Slå ihjäl och döda tid är det enda att göra, alla säger "det blir bättre med tiden"- jag vet inte om det är sant. Men vad annat finns att göra än att genomlida dagarna minut för minut, timme för timme. Rätt vad det är så är det natt och jag lyckas att somna i några timmar och under sömnen är jag "lycklig" för då vet jag ju ingenting om detta hemska.. Sen kommer knytnävsslaget igen obönhörligen när jag vaknar upp. Fast det är ju skönt att hjärnan får vila några timmar/dygn i alla fall, det är nog räddningen. Sen får jag tampas med alla dessa hemska känslor; sorgen, saknaden, tomheten, ensamheten, rastlösheten, otryggheten och den eviga frågan VARFÖR, VARFÖR?
Folk säger hela tiden till mig att "jag är stark" men det fattar jag inte för jag känner mig allt annat än stark.