Du var den perfekta mannen att leva med! Vi hade det så otroligt bra tillsammans, det var ju som en dröm, som den värsta starletromantiken! Vi sa många gånger till varandra att det är få förunnat att ens få uppleva det vi hade.
Du var så lugn och trygg och du fick mig verkligen att landa och må bra. Ibland kunde jag vara stressad över nåt vardagsgöra, såsom städning t ex, då sa du bara; "Kom och lägg dig här hos mig, vi tar en poker, vi tar den där städningen imorgon tillsammans istället" och så blev det också, jag kände aldrig någonsin att jag fick ta mera ansvar hemma, du och jag hjälptes åt med allting, det var så härligt!
Vi bråkade aldrig om vardagssysslor.
Du sa alltid; "fattar inte varför man ska göra saker på varsitt håll, när man kan vara tillsammans och hjälpas åt istället" Och så levde vi också, vi gjorde allt tillsammans, tror det hände högst två gånger på de där åren att vi delade på oss för att hinna med nåt, annars så följdes vi alltid åt.
Jag var t o m med dig på jobbet, när du var i Kopparberg och jobbade på skolorna och kommunhuset där; i början trodde de att jag också jobbade som it-ansvarig =) Jag brukade alltid vara med dig då du jobbade extra på kvällarna med.
För mig att jobba nätterna var ett rent helvete, jag led varje gång jag åkte ifrån dig, det gjorde t o m fysiskt ont att åka ifrån dig! Jag hann bara till ica-jouren innan jag ringde dig och sen tog jag varje chans till att ringa eller sms:a med dig under skiftet. Arbetskamraterna tyckte nog att jag var knäpp när jag smet in på toa och ringde dig... Men vi längtade ju så efter varann...
Samma när jag har varit iväg på fackliga kurser, jag ringde dig varje paus bara för att få höra din röst.Ibland var det kurser med övernattning och middag med underhållning; men jag satt som på aga och ville egentligen bara gå upp på rummet och ringa dig.
För ett tag sen så hade mina fackliga kamrater anmält mig till en viktig kurs i Stockholm, den var på två veckor... "det är uteslutet, jag kan inte åka på den, jag kan inte vara ifrån Rune två veckor, det finns inte en chans" sa jag. De fick avanmäla mig... Hellre slutade jag på facket än att gå den kursen, sa jag.
Vi ringde och messade varandra hela tiden, tog varje chans att vara tillsammans. Jag är otroligt glad för detta idag, att vi verkligen levde för och med varandra <3 Vi hann mycket på de här två åren och 3 månaderna. Det var du som fick mig att älska solen och värmen och utomlandsresor. Vi hann åka till Kreta och nu sist till Kap Verde, det var fantastiska resor, var och en på sitt sätt.
Vi var så otroligt lika, riktiga soulmates! Vi tyckte lika om det mesta och gillade att göra samma saker .Som att fiska, bada, spela poker på nätet, spela kort och spel med barnen, gå långa promenader, åka och shoppa, se sport, men framför allt "BARA VARA" Vi var sybariter som verkligen njöt av varandra och livet!
Du var helt otrolig med barn, alla barn älskade dig! Glömmer aldrig i somras då Emil och du hade vattenkrig och det hela slutade med att du kastade dig i sjön med kläderna på, tätt följd av mig!
Du var så busig och rolig, så positiv och du gav alla människor en chans. Du dömde ingen! Hade något positivt att säga om alla, även dem du inte gillade så mycket, vilken underbar egenskap! Du var också rakryggad och väldigt, väldigt ärlig. Ärligheten var väldigt viktigt för oss.
Du förde in ljuset i våra liv! Mina barn Erika och Emil älskade dig också och du var en underbar låtsaspappa för dem och en helt underbar pappa för Johan.
Vi var så otroligt kära i varandra och passionerat romantiskt tokiga i varann, du sa till mig att jag var ditt livs kärlek och att du aldrig haft det så bra med någon och så kände ju jag också, vi hade hittat tillbaka till varandra efter 22 år, vilken lycka! Ödet sammanförde oss för andra gången men nu har ödet också brutalt slitit isär oss =(
Den 10 september i år gifte vi oss ute vid stugan, helt ensamma med prästen, det var en helt underbar dag, helt i våran smak! Allt kändes helt perfekt- ingen stress, ingen press, bara vi och solen och värmen och kärleken. Det hade inte alls blivit lika bra om det hade varit en massa folk med, ingen av oss var intresserad av stora fester och sammankomster, vi tyckte bäst om att vara ensamma med varandra.
Jag är så otroligt glad över detta faktum att vi gjorde denna viktiga dag till enbart våran dag
Har skrivit detta i då-form, fast egentligen skulle jag ha skrivit i nu-form. För du finns fortfarande runt oss här, det har jag nu fått åtskilliga bevis för. Detta är ju en stor, stor tröst i bedrövelsen, men saknaden är ju lika stor för oss ändå, vi vill ju ha dig här hos oss som förut!!!
Du lämnade inte oss frivilligt och jag har heller inte gjort slut med dig, vi är fortfarande gifta. Älskar dig Rune
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar